Det doftar vår. Himmelen är blå. De underbara blå har börjat öppna sina varmt mörkblå blommor. Att det kan vara så vackert.
Blåsipporna är verkligen vårens budbärare.
I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut genom att bara sträcka ut dem och ge dem den slutliga färgen, fiffigt när det gäller att vara först på plats.
Först på plats i allt det som har en sparsmakad färgskala i mest brunt och grått. Men den blå färgen förmedlar ny energi och ger oss aningar om vad som ska komma.
Hepatica nobilis är dess latinska namn. Släktnamnet Hepatica har den fått på grund av att bladen har formen kan liknas vid vår lever. Det är liksom tre lober. Det sägs också att läkare förr i tiden försökt bota leversjukdommar med hjälp av ämnen från blåsoppan. Föga framgångsrikt kan man tänka, då växten är giftig. Tack för att läkekonsten har gjort framsteg.
På min skogsvandring på västkusten , närmare bestämt i Vägeröds Dalar fanns exemplaret som är på bilden. Numer är området ett naturreservat. Den gamla landsvägen som ledde till Skaftö går genom reservatet. Det är en stensatt gammal landsväg som användes in på 30-talet. Att få vandra på den gamla landsvägen, där det är stilla och lugnt, det är lyx på riktigt. Att plocka fram kameran, fotografera detaljer i naturen, fånga finnesserna, det gör att jag känner mig riktigt rik.
Förutom Bofinken och Gransångaren med sin rika repertoarer så är jag ensam här.
