Han skrämmer mig om kvällarna, bävern.
Jag paddlar så stilla och lugnt längs vasskanterna och i vasskanalerna.
Hela tillvaron andas frid.
Det är då han slår till.
Paddelåran där bak som också är en svans, klatschar med full kraft mot vattenytan.
Det gör han för att skrämmas.
Han lyckas. Han dyker i ett plask.
En kväll i veckan var det än värre, bävern dök under min kajak i yttersta vasskanalen där vattnet bara är decimeterdjupt, han satte sig fast mellan kajakbotten och vassbotten.
Hans kamp för att komma loss under min lilla vita, ranka och samla kajak blev våldsam.
Det liknade min sista ridtur på ridskolan innan jag blev avkastad ( jag satt upp igen efter den betan).
Nu är det bävern eller jag, jag eller bävern, jag håller balansen, han försöker välta mig, jag håller balansen, han kommer loss och dyker, jag håller balansen.
Nu är det kväll igen, jag paddlar i ”Hängenäven”, han skrämmer mig, bävern.