Nu är de här igen. Tranorna. De har stannat här vid sjön ännu en gång. Äter av det korn som läggs ut. De fyller på med energi och trandansar. Dansar gör de förmodligen för att stärka relationen i paret, så säger de kunniga.
Undrar just hur många av de tranor vi ser nära intill staketet som har gjort den här flygturen tidigare år, kanske åtskilliga resor. Sina årliga resor till sommar landet. Vi kanske har setts förut. För ibland undrar jag vem som tittar på vem däröver staketet, kanske kan jag skymta en igenkännandets blick.
Vi besöker Hornborgasjön en vanlig onsdag, jobbardag. Men vi har tagit ledigt, just för att se på tranorna och känna känslan av vår. 12000 tranor, ett fåtal mänskliga besökare, en havsörn. Det är vi som är där, denna tidiga morgon.
Hångers udde
Efter en ganska så tidig morgon smakar förmiddagskaffet extra fint. Alltså något utöver det vanliga när vi får sitta på utefiket. Dessutom är det under en ek med utsikt över nyutslagna tussilago med tranornas trumpetande i fjärran.
Efter kaffepausen går vi sakta på stigen ut mot Hångers udde. Stigen böljar fram, gåvänlig på något alldeles speciellt sätt. Kröker runt de gamla ekarna. Om vi tog oss tid, en liten stund, att fundera på vad de har upplevt under sitt liv, många kungar, många pandemier, så är jag övertygad om att det skulle bli en imponerande rad av händelser. Många är det också som sökt skydd och boplats i ekarnas vidlyftiga grenar. Jag går försiktigt för jag vill liksom inte störa.
Plötsligt ljuder gråhakedoppingens griskvidande från sjön, en av karaktärsarterna. Vi tittat ut över sjön och ser den simma in bakom vasstuvorna.
Stigen går nära sumpskogen, då är det ett nytt ljud igen, jag känner igen det kvicka tsirr ljudet. Och där är de, de små dunbollarna, stjärtmesarna, de klänger vigt runt i de tunna grenarna. Rastlösa, de stannar inte länge, de ska vidare. Jag hinner precis få fokus på en liten boll med stjärt, sen är de borta. En bild som bevis att de faktiskt var där, är det som finns kvar.
Fågeludden
Sedan förflyttar vi oss med bil, kör vidare och parkerar vid Fågeludden. Snabblunch och skyndar sedan mot ”Doppinggömslet”, som är ytterligare en liten oas vid sjön. Det ligger vid sidan av stigen som går söderut, lite gömt i kanten av alkärret. Vi smyger in och kikar ut över sjön. Det drar in genom gluggarna i fågelgömslet. Det blåser in genom golvspringorna, men vad gör väl det, när gråhakedoppingarna simmar utanför. Vi ser när de jagar bort skäggdoppingarna, det här handlar om dramatik av en synnerligen hög kvalitet. Många brunänder ligger och guppar i småvågorna, de kommer väl överens med doppingarna, inget bråk. Så mycket fåglar det är i sjön. Snatteränderna simmar i vasskanten. De ser ganska oansenliga ut, men med en mer närgången studie så syns de otroligt detaljrika mönstren i fjäderdräkten. Jag tänker att jag vid något tillfälle vill komma riktigt nära, teckningen är fantastisk.
En dag går fort i den här miljön och med detta sällskap. Men när det är dags för hemfärd så har jag svårt att lämna tranorna. Så jag dröjer mig kvar ytterligare en stund. Tänk att tranparen träffas igen, de söker efter sin partner och inleder ytterligare en häckningssäsong. Att de vet att det är just här de stämt träff.
Hornborgasjön om våren innehåller trandans, simänder i mängder och så många fina miljöer. Öppna fält böljar fram, stengärdsgårdar skiljer dem åt. En gång odlingsmarker och betesmarker. Och så de stora ekarna.
Vi har varit här ganska så många gånger, en gång för två år sedan. Om det finns det berättat här : Hornborgasjön
